Alla ha vi våra favoriter. Bland Författare. Orwell heter min. Analysen i 1984 håller fortfarande. Redan då, i Orwells skrivande stund, 1948, såg samhället ut som det är på väg att göra ännu mera. Överst i hierarkin ett litet toppskikt på 2-3 %, sedan cirka 10-15 %, och för övrigt undertryck. 80 % av befolkningen är med kort varsel helt utbytbart och kan göras effektivare bara genom ett ökat inflöde. Effektivare för vem? Ja, se det är det som är frågan. Den STORA frågan. Miljöproblemet är bara ett stickspår. Det är inte miljön som i första hand behöver räddas - det är människorna.
Det vet litteraturen.
Litteraturvetare är något annat.
Orwells samlade journalistik är god läsning.
måndag 29 oktober 2007
Sjukt Va?
Vissa dagar. Alla. Har man bar druckit för mycket kaffe. Med socker.
Redan på 30-talet. Eller var det 20. Varnade Waerland för det vita giftet. Då varnade sockerbolaget Waerland. Vem bryr sig? Hade någon bara brytt sig istället för att bara tjäna Mammon så hade socker, salt, rött kött och lagad mat varit tillåtet bara för den fattiga och lågpresterande delen av befolkningen. Svenskarna var enligt Waerland sjukast redan då.
Sjukt va?
Redan på 30-talet. Eller var det 20. Varnade Waerland för det vita giftet. Då varnade sockerbolaget Waerland. Vem bryr sig? Hade någon bara brytt sig istället för att bara tjäna Mammon så hade socker, salt, rött kött och lagad mat varit tillåtet bara för den fattiga och lågpresterande delen av befolkningen. Svenskarna var enligt Waerland sjukast redan då.
Sjukt va?
fredag 28 september 2007
Jantelagen
Hej igen.
Jag är nog världens sämste bloggare. Hur jag än försöker (inte) så blir det bara då och då.
Kanske skulle bloggen bättre heta så: DÅochDÅ.
Igår, eller var det i förrgår, fick jag en idé när jag läste Sydsvenskan på nätet och sportkrönikan av Gatu: Vi älskar att förminska de bästa.
Sammanhanget är att jag är basketbolltränare på min fritid och i denna gärning har jag alltid lagt tonvikten vid att lära spelarna att "ta sina skott" helt enkelt eftersom det är något som inte andra lär ut - tänker jag mig. Det är klart att det alltid finns spelare som skjuter i tid och otid men det är inte dem jag talar om utan dem som ena gången i perfekt läge skjuter och "gör" sin poäng för att nästa gång i samma läge göra något annat d.v.s. passa bollen. Ofta de "bättre" spelarna. Och hur ofta hör man inte i radio- och tvreferat frasen "en passning för mycket" d.v.s. spelaren passade istället för att göra ett enkelt mål. Många tycker att det är typiskt svenskt. -Men det är det inte. Det är typiskt danskt - IBLAND ÄR DET LÄTT ATT GLÖMMA att något av det allra svenskaste som finns faktiskt är danskt. Jantelagen är ett koncept som formulerades av författaren Aksel Sandemose i romanen ”En flykting korsar sitt spår”, boken som handlar om hans uppväxt i Nykøbing på norra Jylland
Därför att det är sant att vi förminskar hjältarna, inte minst sydsvenskan när det gäller Zlatan som ett tag i det närmaste trakasserade honom, men det gäller inte i alla sporter. För inte förminskades Stenmark, Borg eller Sörenstam. Mer eller mindre individuella överklassporter.
Och inte förminskade de sig själva heller.
Så då tänkte jag att det kanske mer handlar om klassen är om nationen och att negativiteten vänder sig till underklassen eller underklassiga värderingar, kalla det vad du vill, och att kanske är det så att Sverige forfarande, precis som på Gustav Vasas tid, fortfaande är en nation som låter sig domineras av underklassiga värderingar.
Jag är nog världens sämste bloggare. Hur jag än försöker (inte) så blir det bara då och då.
Kanske skulle bloggen bättre heta så: DÅochDÅ.
Igår, eller var det i förrgår, fick jag en idé när jag läste Sydsvenskan på nätet och sportkrönikan av Gatu: Vi älskar att förminska de bästa.
Sammanhanget är att jag är basketbolltränare på min fritid och i denna gärning har jag alltid lagt tonvikten vid att lära spelarna att "ta sina skott" helt enkelt eftersom det är något som inte andra lär ut - tänker jag mig. Det är klart att det alltid finns spelare som skjuter i tid och otid men det är inte dem jag talar om utan dem som ena gången i perfekt läge skjuter och "gör" sin poäng för att nästa gång i samma läge göra något annat d.v.s. passa bollen. Ofta de "bättre" spelarna. Och hur ofta hör man inte i radio- och tvreferat frasen "en passning för mycket" d.v.s. spelaren passade istället för att göra ett enkelt mål. Många tycker att det är typiskt svenskt. -Men det är det inte. Det är typiskt danskt - IBLAND ÄR DET LÄTT ATT GLÖMMA att något av det allra svenskaste som finns faktiskt är danskt. Jantelagen är ett koncept som formulerades av författaren Aksel Sandemose i romanen ”En flykting korsar sitt spår”, boken som handlar om hans uppväxt i Nykøbing på norra Jylland
Därför att det är sant att vi förminskar hjältarna, inte minst sydsvenskan när det gäller Zlatan som ett tag i det närmaste trakasserade honom, men det gäller inte i alla sporter. För inte förminskades Stenmark, Borg eller Sörenstam. Mer eller mindre individuella överklassporter.
Och inte förminskade de sig själva heller.
Så då tänkte jag att det kanske mer handlar om klassen är om nationen och att negativiteten vänder sig till underklassen eller underklassiga värderingar, kalla det vad du vill, och att kanske är det så att Sverige forfarande, precis som på Gustav Vasas tid, fortfaande är en nation som låter sig domineras av underklassiga värderingar.
lördag 8 september 2007
Direktörens välfärdsskola
Välfärd är ett mycket yvigt begrepp. Man kan färdas väl på olika sätt, allt från stavgång till ett privat superjetplan. Till socialismen kommer man på en cykel och i Skåne färdas välfärden leendes med en ko.
Det kom jag att tänka på läsandes den utmärkta kommentaren VÄLFÄRD UNDER AVVECKLING I Dagen Nyheter Det är bara det att välfärden är inte under avveckling i någon annan mening än att VÄGVÄRKET blir allt sämre på att hantera sin kassa så att man kan sköta vägunderhållet. Däremot så håller man på att omfördela de extra skatteresurserna så att mer och mer återfaller till de redan välbeställda och allt mindre behövande. Och det är, hur man än vänder sig inte särskilt klokt. Så blir det när direktörena och deras hantlangare får bestämma.
Dessutom: när det regnar sot på direktörens hatt så får vi en miljödebatt.
Det kom jag att tänka på läsandes den utmärkta kommentaren VÄLFÄRD UNDER AVVECKLING I Dagen Nyheter Det är bara det att välfärden är inte under avveckling i någon annan mening än att VÄGVÄRKET blir allt sämre på att hantera sin kassa så att man kan sköta vägunderhållet. Däremot så håller man på att omfördela de extra skatteresurserna så att mer och mer återfaller till de redan välbeställda och allt mindre behövande. Och det är, hur man än vänder sig inte särskilt klokt. Så blir det när direktörena och deras hantlangare får bestämma.
Dessutom: när det regnar sot på direktörens hatt så får vi en miljödebatt.
fredag 7 september 2007
LYFTE FRÅN ORSAKA OCH HAMNADE I KONSEKVENS
Ibland undrar man varför man läser sportkrönikörer. Jag gör det. Den svenska dagspressens förste sportkrönikör hette Sven Hansson och skrev i Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Så var det sagt. På sin tid var han bäst. Det är lätt att vara när man är själv, även om man har svårt för det.
Dagens Sportkrönikörer av vilka DN:s är det bästa exemplet, har svårt för det. Dom har liksom tappat intresset. Varför vet jag inte. Kanske är det finare att skriva i tidning än att vara intresserad av sport. Så vanligen skriver man om något annat. Idag skriver DN:s krönikör om dom som skriver om sport. Alltså skriver han inte om sport. Strängt taget så hör inte krönikan sportsidan till. Men vad gör det när man får åka jorden runt. Han skriver om sportens floskler...tror han. I själva verket så skiver han om sportjournalistikens klichéer. Oj nu skrev jag en floskel. Ordet sportjournalistik kan i dagens läge bara användas som floskel.
En floskel är ett ord utan innehåll medan en kliché är ett ord som upprepas utan tanke. Det är skillnad det. Touché.
Dagens Sportkrönikörer av vilka DN:s är det bästa exemplet, har svårt för det. Dom har liksom tappat intresset. Varför vet jag inte. Kanske är det finare att skriva i tidning än att vara intresserad av sport. Så vanligen skriver man om något annat. Idag skriver DN:s krönikör om dom som skriver om sport. Alltså skriver han inte om sport. Strängt taget så hör inte krönikan sportsidan till. Men vad gör det när man får åka jorden runt. Han skriver om sportens floskler...tror han. I själva verket så skiver han om sportjournalistikens klichéer. Oj nu skrev jag en floskel. Ordet sportjournalistik kan i dagens läge bara användas som floskel.
En floskel är ett ord utan innehåll medan en kliché är ett ord som upprepas utan tanke. Det är skillnad det. Touché.
tisdag 4 september 2007
IT IS ALL ABOUT LIFESTYLE
Whatever happened to the fun activities that you could do around the neighbourhood?
måndag 20 augusti 2007
Erikssons Kompani
Inga Hemligheter här: Organisation, fitness, confidence and a positive attitude. Sven-Göran Eriksson gör vad som står i alla idrottens och ledarskapets handböcker numera. Och så heter han Eriksson. Han verkar ha en naturlig fallenhet för det.
Glädjen är stor i Manchester City just nu och kanske särskilt bland fansen. I grund och botten så tror jag bara att det är de som förstår vad fotboll egentligen handlar om. Ja, och så Sven-Göran Eriksson förstås.
Fotboll är ett lagspel. En kan glänsa men det är alltid laget som vinner eller förlorar.
Läser man vad fansen skriver så får man sig till livs en av mig i sportsammanhang aldrig tidigare skådad självironi. Eller vad sägs om Citysupportern som fått problem med sin oroliga hustru som inte känner igen honom längre. Nu är han ett enda stort leende och det är ett leende som verkar ha fastnat i ansiktet. Hon frågar honom hur länge hon ska behöva stå ut med det.
Kolla av texten i låten Blue Moon så förstår ni vad jag menar.
Stor är glädjen men störst är skadeglädjen så det allra, allra gladaste minnet från matchen är scenen i matchens sista minut när Unitedcoachen Ferguson jublande hoppar upp för att salutera ett mål för att i samma sekund inse att bollen inte går in och att City håller på att vinna matchen.
I Malmö pratar vi om de himmelsblå när vi menar di blåe medan man i Manchester hänger fram The Blue Moon som förebilden.
Det är kul att läsa vad olika tidningar skriver om evenemanget och sannerligen efter temperament. De flesta naturligtvis i imponerat positiv anda. Aftonbladet vet inga gränser när man lånar in en engelsk skribent, medan Expressen tycker det lämpar sig med en pissnödig typ från samma land. Också Independent skriver med blandade känslo och vad annat kan man göra i en tidning med det namnet. Dagens Nyheter är analyserande och får jag bjuda på ett citat från den nya idrotssjournalistiken; "Den här gången var det som om Sven-Göran Eriksson bara fick några legobitar, en äggklocka och en kvart på sig. Och att det skulle räcka till att bygga om avstängda Big Ben. "
Därmed också sagt att något håller på att hända med idrottsjournalistiken. En utveckling är på gång i utvecklingen. Från att ha varit sportintresserade som skrev om idrott, till inte särskilt intresserade av någonting, så börjar det dyka upp textsnuttar som gör sig intressanta genom bildspråk och iaktagelser. I Radio och TV är man mest intresserade av sina egna lustifikationer. Dom är inne på ett annat spår - urspåret
Cityfansens nykomponerade ramsa om Svennis, en som inte är riktigt rumsren, hittade jag i Aftonbladet som idag kom sanningen närmast:
– Han tar dem framifrån, han tar dem bakifrån – Sven-Goran Erik-son!
Svennis får faktiskt tåla den.
Sanningen är ju att han tar hela Premier League rätt upp och ner just nu.
För det är det här fotboll egentligen handlar om. Eller?
Glädjen är stor i Manchester City just nu och kanske särskilt bland fansen. I grund och botten så tror jag bara att det är de som förstår vad fotboll egentligen handlar om. Ja, och så Sven-Göran Eriksson förstås.
Fotboll är ett lagspel. En kan glänsa men det är alltid laget som vinner eller förlorar.
Läser man vad fansen skriver så får man sig till livs en av mig i sportsammanhang aldrig tidigare skådad självironi. Eller vad sägs om Citysupportern som fått problem med sin oroliga hustru som inte känner igen honom längre. Nu är han ett enda stort leende och det är ett leende som verkar ha fastnat i ansiktet. Hon frågar honom hur länge hon ska behöva stå ut med det.
Kolla av texten i låten Blue Moon så förstår ni vad jag menar.
Stor är glädjen men störst är skadeglädjen så det allra, allra gladaste minnet från matchen är scenen i matchens sista minut när Unitedcoachen Ferguson jublande hoppar upp för att salutera ett mål för att i samma sekund inse att bollen inte går in och att City håller på att vinna matchen.
I Malmö pratar vi om de himmelsblå när vi menar di blåe medan man i Manchester hänger fram The Blue Moon som förebilden.
Det är kul att läsa vad olika tidningar skriver om evenemanget och sannerligen efter temperament. De flesta naturligtvis i imponerat positiv anda. Aftonbladet vet inga gränser när man lånar in en engelsk skribent, medan Expressen tycker det lämpar sig med en pissnödig typ från samma land. Också Independent skriver med blandade känslo och vad annat kan man göra i en tidning med det namnet. Dagens Nyheter är analyserande och får jag bjuda på ett citat från den nya idrotssjournalistiken; "Den här gången var det som om Sven-Göran Eriksson bara fick några legobitar, en äggklocka och en kvart på sig. Och att det skulle räcka till att bygga om avstängda Big Ben. "
Därmed också sagt att något håller på att hända med idrottsjournalistiken. En utveckling är på gång i utvecklingen. Från att ha varit sportintresserade som skrev om idrott, till inte särskilt intresserade av någonting, så börjar det dyka upp textsnuttar som gör sig intressanta genom bildspråk och iaktagelser. I Radio och TV är man mest intresserade av sina egna lustifikationer. Dom är inne på ett annat spår - urspåret
Cityfansens nykomponerade ramsa om Svennis, en som inte är riktigt rumsren, hittade jag i Aftonbladet som idag kom sanningen närmast:
– Han tar dem framifrån, han tar dem bakifrån – Sven-Goran Erik-son!
Svennis får faktiskt tåla den.
Sanningen är ju att han tar hela Premier League rätt upp och ner just nu.
För det är det här fotboll egentligen handlar om. Eller?
söndag 19 augusti 2007
ANKNYTA,
till något man tidigare skrivit borde gå bra. Daniel Sandström som är kulturchef på sydsvenskan ängnar en krönika åt TV-program som litterära förebilder. Menar då Simpsons eller Sopranos. Vad han då vill mena måste vara genreskapande verk eller not. Tja, vad säger man. Att han tittat mycket på TV och nu vill kunna dra av det någonsans. Det här är ett benigt problem som måste kunna rensas. Vad ska man tro. Trovärdigt är det inte. Är det satir eller 1800-talsroman
Plötsligt medan jag skriver detta så kommer jag på vad det handlar. Kulturkrönikan som Sandström skrivit är en distansskapande satir. Ha, Ha! Den lille busen i Simpsons ständiga kommentar. Är det egentligen han, eller hans skratt, som är författarens signatur. Som den Fordska hunden eller likt en Alfred Hirchcock som alltid uppträdde på något manér i sina filmer.
Hah, Hah
Plötsligt medan jag skriver detta så kommer jag på vad det handlar. Kulturkrönikan som Sandström skrivit är en distansskapande satir. Ha, Ha! Den lille busen i Simpsons ständiga kommentar. Är det egentligen han, eller hans skratt, som är författarens signatur. Som den Fordska hunden eller likt en Alfred Hirchcock som alltid uppträdde på något manér i sina filmer.
Hah, Hah
MED TIDEN,
hoppas jag att kunna bättra på den här verksamheten. Bloggandet är enormt. Har just varit runt och kollat. Det finns i alla möjliga sorter. Högst privata och officiella, proffessionella och amatörmässiga, mycket kloka och rent av bladiga. Så vilken väljer man. Tja. Det är bara att leta bland bloggsorterna. Här som där tror jag det gäller att hitta sig själv och sedan ha det som startplatta. Utveckling var ordet, sa Bull. Framsteg, sa Bill.
Jag ger detta ett utropstecken !
Jag ger detta ett utropstecken !
PYTON SAYS
Hej,
Det är Söndag idag och jag mår pyton. Undras varför det heter så. Smakar orm kan man ju förstå, men må pyton det får vi lämna tills vidare. Hade det inte vatt för hunden så hade jag inte gått ut. Och för att skaffa piller. Antingen lider man sig igenom förkylningen eller vad det är eller så underlättar man det för sig med några piller av något slag. Magnecyl eller Alvedon. Som livet i stort alltså. Antingen så lider man sig igenom det eller skaffar sig nåt opium. Eller så gör man något åt lidandet. Men det är en annan historia.
Det är festival i Malmö. Det är krämarnas festival. Förut hette det folkfest och det var ett jippo som inte krämarna tyckte om. Och särskilt inte att Malmö Stad de sista åren sponsrade med en tiotusen kronor eller så. Så man drog in bidraget och satsade på Krämarnas Festival. En miljon kronor eller så. Särskilt för ungdomen har man Kräkarnas festival. Detta faktum att en mängd nerkrökade fjortisar och yngre örlar omkring överallt frammemot natten tycks ha undgått alla omdömeslösa påhejare. I en hel vecka. Inte en rad i Krämarnas tidningar om det.
Med vilken rätt kunde man handla så. Betalade inte också folkfestarna för mycket skatt, eller vilket fall skulle komma att göra det när de senare etablerade sig i samhället, bland annat med folfestefarenheterna i ryggen? Svaret på denna retoriska fråga är naturligtvis den politiska rätten. Med ett samlat grepp beskattar de politiska partierna en befolkning, större eller mindre och så festar man för pengarna. Det är inte rimligt ur någon synpunkt.
I Stockholmsägda Sydsvenska Dagbladet kan man få lära innebörden av ett så fint begrepp som panegyrik. För att hjälpa till att sälja filmen om Homer Simpson med familj så trycker man om en svulstig panegyrisk drapa om fenomenet. Att Simpson är så himla bra bevisas av att Thomas Pynchon har medverkat. Vår tids Voltaire, Tolstoj med flera. Själv tycker jag om Simpsons men det här är bara pinsamt. Och är det inte bokförläggaren själv som översatt reklamtexten? Jo visst är det det. Dubbelt pinsamt.
Och en enkel man som jag får lida pin. Kanske finns det någon mening i det, tänker jag. Människan är ju en meningssökande varelse.
PS: Här har vi en journalist som inte gjort sin läxa. Han efterlyser i artikeln en gammaldags folkfest, just vad socialdemokraterna och dåvarande Konsum snodde från Malmöborna. Vilken mellanljum empirist som helst skulle kalla detta historieförfalskning :DS
Det är Söndag idag och jag mår pyton. Undras varför det heter så. Smakar orm kan man ju förstå, men må pyton det får vi lämna tills vidare. Hade det inte vatt för hunden så hade jag inte gått ut. Och för att skaffa piller. Antingen lider man sig igenom förkylningen eller vad det är eller så underlättar man det för sig med några piller av något slag. Magnecyl eller Alvedon. Som livet i stort alltså. Antingen så lider man sig igenom det eller skaffar sig nåt opium. Eller så gör man något åt lidandet. Men det är en annan historia.
Det är festival i Malmö. Det är krämarnas festival. Förut hette det folkfest och det var ett jippo som inte krämarna tyckte om. Och särskilt inte att Malmö Stad de sista åren sponsrade med en tiotusen kronor eller så. Så man drog in bidraget och satsade på Krämarnas Festival. En miljon kronor eller så. Särskilt för ungdomen har man Kräkarnas festival. Detta faktum att en mängd nerkrökade fjortisar och yngre örlar omkring överallt frammemot natten tycks ha undgått alla omdömeslösa påhejare. I en hel vecka. Inte en rad i Krämarnas tidningar om det.
Med vilken rätt kunde man handla så. Betalade inte också folkfestarna för mycket skatt, eller vilket fall skulle komma att göra det när de senare etablerade sig i samhället, bland annat med folfestefarenheterna i ryggen? Svaret på denna retoriska fråga är naturligtvis den politiska rätten. Med ett samlat grepp beskattar de politiska partierna en befolkning, större eller mindre och så festar man för pengarna. Det är inte rimligt ur någon synpunkt.
I Stockholmsägda Sydsvenska Dagbladet kan man få lära innebörden av ett så fint begrepp som panegyrik. För att hjälpa till att sälja filmen om Homer Simpson med familj så trycker man om en svulstig panegyrisk drapa om fenomenet. Att Simpson är så himla bra bevisas av att Thomas Pynchon har medverkat. Vår tids Voltaire, Tolstoj med flera. Själv tycker jag om Simpsons men det här är bara pinsamt. Och är det inte bokförläggaren själv som översatt reklamtexten? Jo visst är det det. Dubbelt pinsamt.
Och en enkel man som jag får lida pin. Kanske finns det någon mening i det, tänker jag. Människan är ju en meningssökande varelse.
PS: Här har vi en journalist som inte gjort sin läxa. Han efterlyser i artikeln en gammaldags folkfest, just vad socialdemokraterna och dåvarande Konsum snodde från Malmöborna. Vilken mellanljum empirist som helst skulle kalla detta historieförfalskning :DS
lördag 18 augusti 2007
INTE MYCKET TILL ANALYS HÄR INTE
Det här köper jag inte, tänkte jag, men så kom jag på att det hade jag ju redan. Köpt artikeln alltså. Så nu vet jag vad ett nerköp kan vara. Det kan vara läsandet av en artikel som inte motsvarar mina krav och förväntningar.
För att inte slösa med tidningspappret så inskränker jag ofta mitt läsande av en artikel till de första och sista raderna. Där står som regel vad jag behöver veta. Resten är som att läsa mellan raderna, ett tolkningsförfarande
Här är ett bra exempel
Det är en undersökningsanmälan i Dagens Nyheter som kallas krönika. Den handlar om allas vår förväntan på politikers moral. Vad skribenten tycker anger han redan på första raden - "Det är otacksamt att vara politiker, åtminstone för dem som vill uppfylla väljarnas krav och förväntningar" - och sista - "Det ska fan va politiker!" alluderande på uttrycket Det ska fan vara teaterdirektör! Alltså: Politik är ett skådespel - det är vad artikelns undermedvetna kroppspråk säger och då ligger ju inte teatersamhället långt borta. Ganska förförande faktiskt. Förfärande förförande. Har journalisten en aning om vad han skriver??? Hoppas inte det.
Sätter man ihop undersökande och grävande så ska det inte bli undergrävande och ändå så blir det det ibland.
Här kommer min analys:
1) I Sverige är en politiker en myndighetsperson och en myndighetsperson är en polis. En riktig polis bär sin bricka också utanför tjänsten. Polismyndigheten förväntar sig av den enskilde polisen att hen är hederlig. Det gör också folket.
2) I Sverige är den valde politikern en ledare. Den svenska ledarskapsprofilens främsta egenskap är det enskilda ansvaret vilket här kännetecknas av stor frihet och förväntat eget initiativ.
3) Företaget Sverige har en för tiden eftersläpande myndighetsorganisation men åtnjuter ännu folkets förtroende
Se det var en anlys det: Kort, koncis och verklighetsförankrad.
I Massmedia, om uttrycket tillåts - av ovanstående framgår att det ju inte är massornas media - beskrivs ofta förhållande mellan politiker och folk som ett ömsesidigt misstroende om inte till och med förakt. Det är alltså inte riktigt. Massmedia driver sin egen sak och vilken den är, är en annan historia.
Det belönade vi med två frågetecken. Är regeringen underrättad?
mvh
Klasse
PS Förresten: Varför heter det Pressanka och inte Pressad Anka? :DS
För att inte slösa med tidningspappret så inskränker jag ofta mitt läsande av en artikel till de första och sista raderna. Där står som regel vad jag behöver veta. Resten är som att läsa mellan raderna, ett tolkningsförfarande
Här är ett bra exempel
Det är en undersökningsanmälan i Dagens Nyheter som kallas krönika. Den handlar om allas vår förväntan på politikers moral. Vad skribenten tycker anger han redan på första raden - "Det är otacksamt att vara politiker, åtminstone för dem som vill uppfylla väljarnas krav och förväntningar" - och sista - "Det ska fan va politiker!" alluderande på uttrycket Det ska fan vara teaterdirektör! Alltså: Politik är ett skådespel - det är vad artikelns undermedvetna kroppspråk säger och då ligger ju inte teatersamhället långt borta. Ganska förförande faktiskt. Förfärande förförande. Har journalisten en aning om vad han skriver??? Hoppas inte det.
Sätter man ihop undersökande och grävande så ska det inte bli undergrävande och ändå så blir det det ibland.
Här kommer min analys:
1) I Sverige är en politiker en myndighetsperson och en myndighetsperson är en polis. En riktig polis bär sin bricka också utanför tjänsten. Polismyndigheten förväntar sig av den enskilde polisen att hen är hederlig. Det gör också folket.
2) I Sverige är den valde politikern en ledare. Den svenska ledarskapsprofilens främsta egenskap är det enskilda ansvaret vilket här kännetecknas av stor frihet och förväntat eget initiativ.
3) Företaget Sverige har en för tiden eftersläpande myndighetsorganisation men åtnjuter ännu folkets förtroende
Se det var en anlys det: Kort, koncis och verklighetsförankrad.
I Massmedia, om uttrycket tillåts - av ovanstående framgår att det ju inte är massornas media - beskrivs ofta förhållande mellan politiker och folk som ett ömsesidigt misstroende om inte till och med förakt. Det är alltså inte riktigt. Massmedia driver sin egen sak och vilken den är, är en annan historia.
Det belönade vi med två frågetecken. Är regeringen underrättad?
mvh
Klasse
PS Förresten: Varför heter det Pressanka och inte Pressad Anka? :DS
BURN BABY.
Ibland undrar man varifrån politiker hämtar alla sina bristande kunskaper. Här får vi att svar från en politiker som brast. Från sitt självande jag. Politikern ifråga var utbränd i tre dagar. ???.
Det belönade vi med tre frågetecken. Är den övriga regeringen underrättad?
mvh
Klasse
Det belönade vi med tre frågetecken. Är den övriga regeringen underrättad?
mvh
Klasse
Pinsamt Polisen
Hej Polisen.
Det är fel att ingripa mot handikappfordon. Jag tycker att det tyder på en bristande respekt mot det egna yrket.
Här har vi ett exempel på när företaget Sverige inte fungerar. Så sant som jag har samma namn som Gustav Vasa så tycker jag att det känns fel. Är regeringen underrättad?
mvh
Klasse
Det är fel att ingripa mot handikappfordon. Jag tycker att det tyder på en bristande respekt mot det egna yrket.
Här har vi ett exempel på när företaget Sverige inte fungerar. Så sant som jag har samma namn som Gustav Vasa så tycker jag att det känns fel. Är regeringen underrättad?
mvh
Klasse
fredag 17 augusti 2007
DET,
är ingen tillfällighet att den här tillfällighetsbloggen startas just den sjuttonde. Då sopar kommunen gatan utanför mitt antikvariat och flaggar samtliga bilar där med sina små lappar.
En Göteborgare skulle ha sagt att det blev soperent i plånboken.
En Göteborgare skulle ha sagt att det blev soperent i plånboken.
Hej,
Kul med en egen blogg.
VÄLKOMNA ska ni vara.
"ALLA RASER ÄR VÄLKOMNA" står det på ett anslag utanför en affär i Malmö. Den ligger på Gamla Lundavägen, strax efter viadukten, räknat från Malmö. Skylten kan läsas på långt håll. Jag la märke till skylten när jag var ute med familjens hund i Gerlachs Park på andra sidan gatan. Jag läste den och log. Butiken är en klippstuga för hundar. Men ändå.
Min hund, som för övrigt mera är resten av familjens, heter Neo efter en filmhjälte i en film som jag aldrig orkat se till slut. Så inte-lek-tuell är jag. Hundens i Svenska Kennelklubben registrerade namn är EXTRA´S MARC och han har officiellt registrerade både mamma och pappa eller Fader och Moder som det står i Registreringsbeviset. Där kan man också läsa Farfars, Farmors, Morfars och Mormors namn. Det är hans stamtavla eller familjeträd och där framgår också att han är en IRISH SOFTCOATED WHEATEN TERRIER. Men han har inget pass. Det har jag. Fast jag är människa. Som människa har man ingen stamtavla men man har ett pass. Om man nu har ett pass förståss. Själv kallar jag Neo för Diogenes Marcs. Det passar honom bättre tycker jag. Två samtidsnamn av format (ja, jag är postmodernist och för övrigt den ende nu levande postmordenisten som vet vad det betyder). Diogenes hette ju som bekant den förste Cynikern i vår grekiska världshistoria. Diogens levde som en hund, det vill säga kissade och bajsade precis var han ville och befann sig och eftersom hund på grekiska heter Kynos som kom han ett ge namn åt ett helt folk som inte bryr sig och därför kan tillåta sig vad som helst; cynikerna.
VÄLKOMNA ska ni vara.
"ALLA RASER ÄR VÄLKOMNA" står det på ett anslag utanför en affär i Malmö. Den ligger på Gamla Lundavägen, strax efter viadukten, räknat från Malmö. Skylten kan läsas på långt håll. Jag la märke till skylten när jag var ute med familjens hund i Gerlachs Park på andra sidan gatan. Jag läste den och log. Butiken är en klippstuga för hundar. Men ändå.
Min hund, som för övrigt mera är resten av familjens, heter Neo efter en filmhjälte i en film som jag aldrig orkat se till slut. Så inte-lek-tuell är jag. Hundens i Svenska Kennelklubben registrerade namn är EXTRA´S MARC och han har officiellt registrerade både mamma och pappa eller Fader och Moder som det står i Registreringsbeviset. Där kan man också läsa Farfars, Farmors, Morfars och Mormors namn. Det är hans stamtavla eller familjeträd och där framgår också att han är en IRISH SOFTCOATED WHEATEN TERRIER. Men han har inget pass. Det har jag. Fast jag är människa. Som människa har man ingen stamtavla men man har ett pass. Om man nu har ett pass förståss. Själv kallar jag Neo för Diogenes Marcs. Det passar honom bättre tycker jag. Två samtidsnamn av format (ja, jag är postmodernist och för övrigt den ende nu levande postmordenisten som vet vad det betyder). Diogenes hette ju som bekant den förste Cynikern i vår grekiska världshistoria. Diogens levde som en hund, det vill säga kissade och bajsade precis var han ville och befann sig och eftersom hund på grekiska heter Kynos som kom han ett ge namn åt ett helt folk som inte bryr sig och därför kan tillåta sig vad som helst; cynikerna.
Det finns en tidning som heter neo. Det tycker jag inte om. Min hund hette det först. I Sverige är alla människorna liberaler. Provinsiellt sett naturligtvis kristna och muslimer, moderatare och socialdemokrater, stammässigt sett indelade i höger och vänster, och rent geografiskt som norrlänningar och sörlänningar, Stockholmare och småfolk, västerlänningar och österlenare men ska man se på det från ett internationellt perspektiv - Globalt sett är alla svenskar liberaler och 70% av alla svenska mc-gäng-utanför-lagen sjukskrivna för deppression. Det är statistik, och det var inte jag som sa det.
Som sagt, VÄLKOMNA, ska ni vara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)