Tänk att det finns ett liv också i gamla bloggar. Tack för påminnelsen du anonyme på PRESSAT LÄGE även om jag inte riktigt förstår vad du menar.
Jag har alldeles glömt ambitionen med denna Blog. Förmodligen ingen. Det här är något som jag inte behöver göra!
Just nu är jag helt betagen i musiken från det gamla sextiotalet där jag befann mig några lyckliga dagar. Den gamla datorn, som var en PC med XP, kraschade på Ulyssesdagen och efter en liten inventering i Macmuséet så kan jag berätta att det krävs minst OS Tiger 4.1 för ett hyfsat surfande. I alla fall så hittade jag ABC 60s Dublin på ITunes och dom spelar precis hela tiden just den låten som jag vill höra. Till varje låt finns fogat ett särskilt minne och ofta också ett namn så man kan gott säga att man för varje igenminnd tidsficka med flicka tager sig en synaps i väntan på nästa.
Vad är lycka? Lycka är att vara i fas med tiden. Marx skriver någonstans att lycka, som han för övrigt på antikt grekiskt manér kallar självförverkligande - praxis, i den kapitalistiska tiden bara finns för konstnären eller den som har vett att protestera mot den rådande oordningen. Pragmatikern Bakunin menade i samma riktning att hans frihet begränsades av broderns ofrihet och så kan man ju inte ha det.
Dagen kallar proffslyckarna situationen då tanken förenar sig med känslan.
Sextiotalshypen - poplåtarna, popkonsten och dom blommiga kravatterna - var samtidigt motstånd, ha roligt och att gå sin egen väg, och till det många tillsammans, och därför också en och mångas mäktiga dagar av lycka. Dom som inte var där kan aldrig förstå det. Bremen, Marseille, San Fransisco, San Pedro, Goa, Johannesburg, Naha och Buenos Aires var i lyckliga stunder mina platser. Överallt hände det saker. De bästa debattinläggen skrivs i skyttegravarna.
